Livet ibland

Vi köpte en uppsättning vassa köksknivar. De var otroligt billiga. 5 stycken för 99 kronor. Jag började fundera på hur dessa knivar kan vara så billiga. Efter att ha använt dem i 4 månader kan jag konstatera att det inte är något fel på stålet. Ibland kan man ju få tag på sånt där riktigt sunk-stål som bara inte går att få vasst. Vi är lite bortskämda med stål här i Sverige har jag upptäckt. Köpte nämligen en machete i Colombia. Urkasst stål. Min lyx-pappa som är en riktig landsbygdsman som ordnar allt själv höll på vid slipstenen (och han vet hur en sådan ska dras) hur länge som helst men klingan blev inte vass!

Tänk er att stå och hugga ett sockerrörsfält med en sådan…

Vad gäller köksknivarna så var det antagligen gruvligt billig arbetskraft som gjorde priset.

En vän till familjen har flyttat till Teneriffa för att lära sig spanska.
För ett tag sen fick vi i ett mail veta att han och några vänner hade “kollat in” vågorna vid en vågbrytare av betongklumpar. Stora vågor.
De hade allihopa fått problem, vår vän hade rispat och slagit sig illa och en av hans vänner hade brutit (knäckt, spräckt krossat??) höftbenet! Vågor är mäktiga… Ja det är väl ingen svensk som inte vet det efter tsunamin (eller jo… han…). Men när jag var i Colombia fick jag också uppleva en del läskigheter med stora vågor.

Men inte nog med det, nu idag fick vi ett mail där han skrev att han hade däckat hemma hos sin nya vän en kväll, de hade lämnat tända ljus på bordet. De vaknar av att det brinner i duken, i soffan och i skorna!! De kunde ha brunnit inne skriver han.

Hmm..

Till råga på allt skriver han att han satt i en buss inte långt från olycksplatsen vid tidpunkten för den svenska turistbussens krasch på Teneriffa.

Skulle in och handla. Lånade en väns bil. När jag kommer fram till parkeringen ser jag att ett grannarna precis svängt in och parkerat bredvid mig. Jag tittar snabbt åt sidan och plockar upp mobilen och börjar fippla med den. Regnet strilade ner på sidorutorna och jag hoppades att de inte skulle ha sett mig.
Ni kanske inte visste det men jag ger mig ut på vägarna utan officiellt tillstånd. Vi är en familj ute på landsbygden 3 kilometer från buss och 6 kilometer från närmaste samhälle. Körkortet tar jag först om en månad. Det går inte alltid att uträtta det normala livet inom ramarna för lagbokens paragrafer. Så jag lånar en väns bil när det behövs. Fast jag måste erkänna att jag har tagit den ett par gånger för att handla pizza också…
Nå, väl påväg in i affären (jag vågade mig ut ur bilen när jag såg att den ena av grannarna gått in för att handla) så stötte jag på hyresvärdens syster i entre. Aha. Jaja, jag kan ju ha fått skjuts eller så tog jag bussen tänker jag snabbt innan hon hinner hälsa.
“Nämen hej!”
Vi står och pratar lite. Då kommer grannen ut precis. “Heeej!”
“Jasså du har tagit körkort nu!”
(oops)
“Eeh, alltså, ja, nästan..”
Ja det var bara att säga som det var. Och hyresvärdens syster såg ut att tycka det var intressant.
Nå, jag känner min hyresvärd sen tidigare och han vet om att jag, utan att utsätta någon människa för skada eller på annat sätt missgynna folk, då och då gör det som passar mig bäst för tillfället för att min vardag ska fungera, oavsett vad lagarna säger.

Så, grannen såg mest road ut, och hyresvärdens syster också för den delen.

***

Jag kom precis på att det hände något lustigt häromdagen. Jag drömde om en barndomsvän, den enda riktiga barndomsvännen förresten. Jag hade inte träffat honom på ca ett år. Jag drömde att jag saknade honom. Samma dag så ringer min mobil (den gör inte det ofta nuförtiden eftersom jag bytt nummer och med flit glömt bort att säga det till folk), och självklart är det han som ringer!
Mmm…

Det hände en lustig sak i det här huset sist jag hyrde här (hyrde ett rum i byggnaden intill för 1½ år sedan). Huset är från 1700-talet någon gång, ett stort stenhus. Tydligen har min hyresvärd låtit vissa saker ligga kvar sedan han köpte det på 80-talet, för en dag kom han in till mig med något han hade hittat under en matta på våningen över där jag hade mitt rum. Faktiskt låg detta något precis ovanför min säng. Vad var det han hade hittat under mattan? En gammal samhällstidsskrift från tidigt 1900-tal som hade samma namn som jag! Jag har ett väldigt ovanligt namn, det är få svenska medborgare som har detta namn.

Dubbel …. DUBBEL. Kan jag skriva det större..? DUBBEL
Jag vet inte hur tydligt det kan bli. Det beror nog inte på hur tydligt det är utan hur mycket folk bryr sig. För tydligt är det ju… :

En invänding mot den katastrofala situationen i Irak är att det hållits ett val i landet, är inte det något positivt?

Ja, president Bush svarade själv på den frågan när han sade: ‘Vi kan inte acceptera att fria och demokratiska val kan äga rum i ett land under pågående ockupation av främmande makt’.

Jag var tvungen att läsa det uttalandet två gånger innan jag förstod att han talade om Libanon och Syrien.

Citat: Harold Pinter, Nobelpristagare i litteratur 2005

Det är ju inte så att jag bryr mig så mycket att jag åker in till Stockholm och protesterar varje dag utanför riksdagshuset med ett gäng ihopsamlade demonstranter (och resten av det enade Sverige i ryggen?) och kräver att Göran & Co sätter sig på tvären som en svidande liten sticka i USAs gigantiska fot.

Men jag tänker på de som håller till i landet långt där borta, de som brydde sig om att rösta osv. Nej det slår mig att den mediala vinklingen faktiskt är så massiv att det kanske inte är så troligt att folk ser det tydligt men bara inte bryr sig. De ser det inte tydligt, men hade de gjort det så skulle de kanske ändå inte bry sig?

Nej här sitter jag och förslösar min tankeförmåga.

Hon är väldigt lugn och tystlåten. Säger inte så mycket, gör inte mycket väsen av sig, klagar nästan aldrig över blöjan eller kyla eller hunger. Men när hon är förbannad, fyfan vad hon då är förbannad! En röst som är starkare än någon av de andra bebisar i hennes ålder som jag träffat nu.

Det är viktigt att verkligen lyssna på hennes små lågmälda signaler, och se till att hon blir sedd. Hon ska nog sjunga mycket tänker vi. Så hon får användning för sin starka röst och ger uttryck till det som annars knappt blir hört.

Det är en fantastisk känsla att få sina fördomar motbevisade. Vi hade fått känslan av att kvinnorna på föräldragruppen (här på landsbygden jobbar männen istället för att gå på kvin.. förlåt föräldragrupp) var en samling torrbollar, men åtminstone två av dem är inte riktigt så torra. Vilket glädjer oss! För dit hade vi gått i vilket fall.
Det finns så mycket man inte vet om människor, som man inte har en chans att ana sig till.

Jag var precis och nattade den lilla knubbisen. Vilken otrolig känsla att kunna plocka upp henne när hon inte kan somna, och så somnar hon mot min hals.
Jag testade en sak som var väldigt mysig! För alla pappor som också vill mysa in sig när det ammas:
Lägg er på rygg med armarna längs sidorna, lägg lillebysen i fördjupningen som bildas mellan bröstkorg och arm och låt henne snutta på den tutte som är närmast när mamman ligger på sidan bredvid. Det var lite knöligt att få det bekvämt för älsklingarna men om man ordnar ordentligt med kuddar som stöd så är det SÅ mysigt!
Äldsta älsklingen tyckte jag skulle ta nappflaskan om jag ville ha närhet. Så jag antar att det var lite väl krångligt för henne, men jag måste försöka igen för det var det mysigaste jag upplevt.

Vardagarna struktureras långsamt upp till rutinmässigt genomförbara glimtar av tillvaron med tillräckligt hög frekvens för att stilla de oroliga sinnena hos ett par som under lång tid utsatts för den ena kaotiska situationen efter den andra.

Att samtidigt inrätta våra liv i samförstånd med vår nya familjemedlem gör processen långsam. Ibland frustrerande långsam.
Vi bor i ett hus med hundra små springor och glipor där uteluften helt oinbjuden tar sig in i våran idogt tillkämpade värme (nåja det mesta är golvvärme som elbolaget serverar oss).
Man planerar att sätta tätningslist här, att lägga lite bruk där, att spackla lite här, att spruta lite silikon och fogmassa där - varje dag upptäcker man ett nytt litet drag av sval luft över ens bara fötter, och då har man inte ens hunnit täta de andra läckorna.

Det är så många “måsten” varje dag att de inte hinns med allihopa och efter en vecka har man glömt flera av dessa måsten och vardagen börjar soppa ihop sig som en klistrig gröt som man inte har någon aning om vad den innehåller. Vi har liknat våra ansträngningar att komma ut ur detta med det ihärdiga puttrandet av en pansarvagn och det frustande stampet av en hjord bisonoxar.
Det är våra reservkrafter.
Mina bisonoxar kämpar genom snöoväder och det är många som stryker med i kylan. Det dröjer ännu länge till våren innan de kan föröka sig…
Min älskades pansarvagn tål visserligen kyla och hetta men hon kan inte stanna för då sjunker hon ned i de träskmarker hon har under sig. Då och då hamnar det en bisonoxe framför pansarvagnen..

Men våra ansträngningar ger resultat.

Vårt lilla blötdjur har upptäckt att hon kan påverka sin omgivning ännu lite mer. Igår när vi satt på badrumsgolvet och höll mamma sällskap medan hon duschade började jag med att låta henne falla bakåt medan jag mjukt tog upp hennes fall med mina armar och händer. Varje gång hon gav ifrån sig ett litet kink-ljud upprepade jag det mjuka fallet och då började hennes kinkiga gnällande blandas med små leenden. Det var som att hon inte riktigt visste vad hon skulle känna. Så idag när mamma och blötdjuret höll mig sällskap i badrummet så gjorde hon samma sak men idag var det som att hon hade förstått hur det hängde ihop. Nu var blötdjuret mycket gladare och varje gång min älskling lät henne falla bakåt yttrade hon högljudda och entusiastiska “huuh!” tillsammans med de mest glädjefyllda leenden som fick hennes ögon att - precis som mammas samiska mandelögon - bli smala som streck. Flera gånger upprepade hon det! Så helt fantastiskt och roligt!! Det här kommer det ju bli hur mycket som helst av i framtiden, det har jag ju sett med mina småsyskon (växte upp med 4 bebisar) . Så gott man skrattar med dessa små knubbisar… ~:)

Här är en artikel av Nina Björk (som jag inte vet vem det är) men som jag tycker var bra. Vårt lilla slemdjur har fått ha oss båda närvarande i dryga tre månader nu. Något daghem blir det inte tal om. Ingen av oss vill lämna bort vårt lilla närhetskrävande snuttmonster. Hellre lever vi med lägre materiell standard och håller oss känslomässigt och fysiskt nära varandra.

Vi lever nära gränsen. Vår relation befinner sig i det allra yttersta läget, sådär som när man drar i en torr gammal gummisnodd och det känns som att nu, nu brister den.
Sen händer något och vi har det alldeles underbart.
Hade jag inte varit anonym så hade jag ju aldrig vågat skriva det här. När man har barn ska ju allt vara så stabilt. Man vill inte vara en av de där 50% nyblivna föräldrarna som separerar. Man vill ju inte framstå som oansvarig förälder som har ett turbulent förhållande.

Idag hade vi ett förlösande gråt tillsammans. Vi kom fram till att vi mår dåligt, och just därför mår vi dåligt för egenskaper hos varandra som är helt idiotiska att må dåligt över. Som att jag alltid gör saker långsamt och perfektionistiskt. Som att hon inte grubblar så mycket över saker och ting som jag gör.

Jag undrade varför vi mår dåligt från första början. Jo det är för att vi inte har något liv, för att vi inte är stolta över det, för att vi inte gör saker som får oss att må bra. Så enkelt det låter. När jag tänker på det låter det som att det där kan ju vem som helst göra. Är det inte vad alla pysslar med?

Att vi sen hamnat i och delvis försatt oss i en livssituation som är en aning krångligare och en aning mindre stimulerande än genomsnittslivet (så som jag högmodigt tror mig veta att det ser ut) bidrar inte till husfriden.

Nej… detta talar mer om mina tankemönster än om vad som egentligen försigår här.

Kryptiskt. Det är så svårt att öppna sig om de allra innersta svårigheterna.

Ska ta en snabb resa, en dag och en natt till Stockholm för att hämta lite kvarglömda saker från stället vi flyttade från. Klockan 04.00 ska jag gå upp, det är om 3½ timme. Mmm …

Idag har varit en intensiv dag som vanligt. Den avslutades väldigt lungt med högläsning ur “Kvinnor som slår följe med vargar” med min älskade i vår nyinredda (återinredda) myshörna.

Tidigare idag var ett någonting mellan främling och bekant på besök. Jag fann inte styrka nog att hysa av honom med en gång, och inte efter en stund heller och inte lite senare efter det heller. Det gårju faktiskt att ha ganska trevliga konversationer ändå.
Vi skulle ha gjort massor idag men det blev en lång fika istället.
Jag och vi stod på oss ändå, i en massa frågor som kom på tal när vi diskuterade fallet med vår vän som sitter häktad.

Apropå honom så verkar polisen nu få upp ögonen för att det är något lurt med den här kvinnan som har anmält vår vän. Han kan inte sitta häktad längre nu och kommer få sin rättegång inom ett par veckor. Min älskade har suttit i telefonförhör och berättat om hur han är, eftersom de var tillsammans i 3 år har hon mycket att säga om honom. Det är en alltigenom go och hjärtlig kille, det känner jag också. Han är dessutom gudfar till våran dotter.

Våran dotter ja. Igår hade hon en så märklig djurisk attack för sig. Hon har börjat smaska på våra händer och särskilt baksidan av tummen gillar hon. Igår när hon smaskade högljutt på baksidan av min tumme så ryckte hon till med huvudet, som om hon var en glupsk gädda och drog ihop sig som en ostbåge medan hon med sina klumpiga flaxrörelser tryckte in min tumme mot hennes mun. Och så bet hon riktigt ordentligt med sin tandlösa mun! Det såg så roligt ut, helt djuriskt vilt! Flera gånger gjorde hon så. Härligt!!

Köpte lingonsill igår. Är det något nytt? Precis som med Onakafilen med smak av grönt te var det halva priset på lingonsillen. Halva priset blir det ju när varan inte säljer så bra, för att folk är skeptiska mot den. Jag bara älskar dessa nya påhitt. Gott var det också!

Att komma igång är en fråga om att bestämma sig. Jag har bestämt mig.
Om och om igen.

Idag har jag redogort min uppfattning om rättsväsendet för min älskade. Enligt mig är det alltid en fråga om att i de fall då hela sanningen är för omständlig att redogöra för, framhäva den vinkel av sanningen som passar bäst i varje enskilt läge. Detta i motsatts till att bara planlöst utgå från en vinkel vilken som helst då helheten i sådant fall mer än nödvändigt kan komma att uppfattas på ett icke fördelaktigt sätt.

Vad beror nu denna inblanding i rättsväsendets sfär på?

Jo, vi har en vän som anklagats för ett hemskt dåd av en osedvanligt tanklös och bitter människa. Vi har blivit så förbannade och så ledsna för den smärta och det trassel det har inneburit inte bara för vår vän, utan för hans pappa och en av hans pappas vänner.
Vi vet att vår vän är oskyldig, ändå har han nu suttit häktad i en månad. Men med vår hjälp ska han komma ut.

Det är läskigt vad inflytelserika människor med sanslöst egoistiska nycker kan ställa till med.

Nummer ett av mina bloggar. Av mina tankar. Det var länge sedan jag såg fenomenets begynnelse, och efter en tid av oavancerad rotlöshet har jag funnit tillräckligt med utrymme och bekvämlighet för att nyttja det för mina egna söt-sliskigt sken-altruistiska syften.
Nå. Nog om det.

Idag har jag haft en keff dag. Övningskörde och bla bla bla bla.
Egentligen vill jag nog säga att det känns mycket bra att synas lite. Hipp hurra.
Det känns muntrare än vad det låter.

Det svåraste med detta blir att inte skriva för långt. Ja, för det skulle jag lätt kunna göra. Det här inlägget kan spinna iväg hur långt som helst utan att jag tycker det är nog.

Jag får helt enkelt ta att helheten inte kommer att synas direkt utan det är något som pö om pö kommer att skönjas bakom raderna av inlägg.

Det finns mycket att skriva om, egentligen borde jag fylla i gamla datum också…